Tänk om jag inte fanns?
Ibland tänker jag så. Känner mig lite som en studsboll som bara folk kastar och studsar fram och tillbaka...
Jag känner mig inte ens trygg bland mina närmaste längre, som om dom har sitt och jag bara lever här ensam. Sen kan det vara något och jag ska göra det dom önskar, ställa upp, men finnas där. Sen vågar man inte trycka ner dom med något tillbaka. Någon man själv går igenom. Konstigt de där.
Jag önskar så mycket. Bara att någon finns där, som jag känner själv att jag inte belastar med något.
Jag är vilse och ledsen.
Jag hoppas dagen kommer då jag vågar mer. Jag vill våga allt.
