bästaste bästa vän.
fick lite insperation av att skriva om en sak när jag nyss läste en blogg.
inte för att jag riktigt vet vart jag ska börja men ett stort problem jag har, mest med mig själv är, att släppa in någon när inpå livet.
torts att det snart har gått 10 år så kommer jag aldrig glömma dig, jag kommer aldrig kunna säga att du är min bästa vän, inte som du var då. den tiden är död för ja, som sagt, 10 år.
du gjorde så jag gick sönder i tusen bitar och just på det sättet kommer jag aldrig bli hel igen. du gav mig så mycket, du lärde mig allt jag behövde veta om livet, du fick mig att våga.
jag tänker på dagen nästan varje dag, då du kom upp till mitt rum och krossade allt, tog ur mitt hjärta och trampade på det. för helt ärligt så tänkte du dig aldrig för, du tänkte aldrig på vad du skulle förstöra, du tänkte aldrig på osss, på mig, på allt fint vi hade.
jag blundar, jag tänker på en annan scen, ett annat val du kunde gjort, men förändras det skulle jag inte ha det jag har idag. ett bra liv. utan dig.
för hur mycket jag än vrider och vänder på det så var vi aldrig bästa vänner. du var du och jag var jag.
vi skulle gått skilda vägar förr eller senare.
under dom två åren det var helt tyst, sådär himla dött, du vet, det var då jag skulle ha bearbetat det bättre, jag var för svag.
trots att vi har kontakt idag finns det dagar jag tänker 'vi borde inte ha det'.
du är du och jag är jag.
Peace.
